Jag är (återigen) hjälten.
Hönsen fortsätter att
fascinera och förvåna mig!
Jag kollar till de 4 hönorna som ligger ute i hönsgårdena lilla hus, flera gånger varje dag. De 4 hönorna som legat där ute på ägg i flera veckor har ju nu blivit med kycklingar.
När jag kommer med mat till dem så är de så arga, hönsen.
De hackar efter min hand och vill verkligen visa att de vaktar på sina små....
Bra, tänker jag! Vaktande mammor brukar lyckas bra med sina kycklingar.
Men när kvällen kommer så visar det sig att 4 av de små dagsgamla kycklingarna springer runt nere på marken nedanför huset där de 4 hönorna ligger.
Kycklingarna piper och eftersom de är så små så klarar de inte att komma upp till stugan och de 4 mammorna.
Och eftersom de är så små så är de de väldigt känsliga mot kyla.
De kommer strax att dö.
Om de inte kommer under värme.
Men de fyra hönorna, som bara några timmar tidigare försvarat sina små med näbbar och klor mot mig,
de ligger nu bara helt coolt och kluckar lite!
Som om det skulle hjälpa?!
Nepp, det här går ju inte!
Så jag räddar de fyra små.
Jag halkar runt i leriga hönsgården med bara ett par flippflopps på fötterna en bra stund, jagar pipande och uppskrämda kycklingar tills jag slutligen lyckats fånga in alla fyra.
Och mammorna lyfter inte en fjäder.
Jag känner mig som en riktig kycklingmamma, jag.
Nu får även dessa 4 kycklingar flytta in till kaninburen i stallet, där de övriga föräldralösa kycklingarna bor.
