Ordningen är återställd!

Japp.
Nu är det som det ska vara igen.
Så skönt.
Så bra det känns.
Imorse var det jag som stod på trappen,
med Julian i famnen,
och vinkade hejdå.
David som åkte iväg till jobbet.
Det är ju så här det ska vara.


Missförstå mig inte nu.
Jag är inte arbetsskygg.
Och jag gillar egentligen mitt jobb.
Men det känns fel att jobba.
Ja, iallfall nu när Julian är så liten...

"Du får bli bonde på heltid!", föreslog min morbror, när jag berättade om hur jag kände.
"Några stutar kan ni nog få plats med i stallet, så ksn du jobba hemifrån sedan". 
"Ja, eller så skaffar du  ännu fler ungar!", föreslog min syster.
Hm. Det lutar nog snarare åt stutarna isåfall.

Men som tur är så jobbar jag (bara) 3 dagar i veckan. Och jag ska se till att göra de tre dagarna till helt otroligt värdefulla, fantastiska, meningsfulla dagar.
För att sedan njuta maximalt av mina 4 dagar hemma. 
Det blir bra. Det blir bra. Det blir bra.
Allt känns bra. 
Speciellt en dag som idag.

Någon frågade förresten mig hur det är med mina 
höns nu för tiden.
Bra!
De bor i kuvös nu för tiden.
Det blev smidigast så.
Men mer om det får vi ta en annan dag.
Tills dess, ha det bäst kära du!







Första arbetsdagen



Julian vaknade 5 och meddelade att han ville ha välling.
Klockan ringde 5:45.
Nu börjar det. Igen.
Vardagen. 
Med jobb. Väckarklockor som ringer tidigt.
Nu ska ekorrhjulet börja snurra. 
Tar mig upp ur sängen. Utanför fönstret håller solen på att gå upp.
Går till garderoben. Inser att jag borde lagt fram kläderna jag ska ha idag kvällen före ju.
Går till köket. Startar igång perkulatorn. (Den kokar kaffe, vill jag säga, för den som känner sig osäker på vad en perkulator gör)
Det känns konstigt.
Inte att starta perkulatorn. Det gör jag ju ungefär varannan morgon.
Jag har ju varit med Julian varje dag sedan han föddes.
Nu ska jag vara på jobbet.
Inser att jag är osäker på vad jag ska göra nu.
Så jag gör lite morgongymnastik.
Det känns som en bra start.
Bara litegrann så där, så kroppen får vakna.
Julian känner nog på sig att jag ska vara borta för han håller sig nära mig.

Frukost.
Borsta tänderna.
Pussa hejdå till alla 3 barnen. 
Och till maken.
Sen ut till cykeln.
På trappen till huset ser jag David stå med Julian i famnen och vinkar.
Han ser väldigt nöjd ut, David.
Tror jag det!
Nu börjar hans bästa tid i livet.
Jag vinkar och trampar iväg, mot jobbet.


Väl framme möts jag av detta ståendes på mitt nya skrivbord.
Det blir nog bra det här.
Trots allt.




Gräset är grönare på andra sidan om staketet!

Det har pågått ett krig här på gården denna sommar. 
Ett krig där ingen velat ge sig, ingen velat släppa på sina respektive rättigheter.
Ett krig mellan min familj och kaninerna.

Våra två kaniner
Kanina och Oscar
har nog varit ganska nöjda med sin tillvaro.
Tills nu.
De har, sedan de flyttade till oss för ett år sedan, huserat i ett av hönshusen. 
Det hönshuset där det inte bor höns längre.
Tupparna som bodde där tidigare gol så förskräckligt högt.
Så de fick flytta.
Kaniner är tysta, så de fick flytta in i stället.
Dessutom dammar inte kaniner,
Vilket tuppar gör.
Det är praktiskt att ha ickedammande djur på bottenvåningen, när man förvarar säsongskläder på övervåningen.
Till kaninhönshuset hör en utegård och där har Kanina och Oscar med liv och lust grävt gångar, legat och chillat och sett ut att trivas med sina kaninliv.
Men en kväll tidigt i somras var Kanina försvunnen.
Gick inte att finna någonstans i kaninhuset. Inte i utegården heller.
Sen såg vi henne. 
Glad och lycklig skuttandes ute på stallbacken.
Kanina hade upptäckt den ljuva lyckan att leva i frihet.
För Oscar tog det längre tid men Kanina var hjälpsam och såg till att även han hittade ut till sist.
Nu började en tid när vi letade upp hål och därefter lagade hål i staketet
Medan Kanina hela tiden gjorde nya hål i staketet.
(Jag visste faktiskt inte att kaniner kan gnaga hål i hönsnät. Fattade till en början inte hur hon tog sig ut!)

Och när de väl fått smak på färska maskrosor, grönt gräs i mängder och oändligt stora utrymmen att skutta runt på, så ville de ju naturligtvis inte byta denna nya trivsamma tillvaro mot ett liv i fångenskap.
Men för de lyckliga kaninernas ägare kändes inte detta bra.
Vad händer när Kanina och Oscar träffar en räv? 
(Den frågan är onödig förstås, alla
 -utom möjligen Kanina och Oscar- 
vet vad som händer då)
Och när vintern kommer?
"Och vad händer med mitt trädgårdsland?!" Gnällde David.
Oscar är trots allt kille, så honom lyckades vi övertala att flytta hem igen.
Men med Kanina var det svårare.
Hon är egentligen tam, Kanina.
Men nu stod ju så mycket på spel, verkade denna kloka kaninhona vara väl medveten om.
"Skramla ni med era plåtburkar med pellets i, jag har maskrosblad i miljontals!", tycktes hon tänka.
När vi en morgon fick se att hon skaffat en ny kompis
-En Hare
så började jag drömma mardrömmar om en gård med miljontals kaninhybrider.
Vilkrn fasa!!
Kanina måste in!
Hela familjen gick in med liv och lust (och ibland ren olust)in i infångandet av Kanina.
Till slut lyckades Emil, goda tålmodiga Emil, med det som vi andra inte klarat.
Nu fick Kanina och Oscar vara inomhus,
tills vi fått möjlighet att ordentligt säkra utegården.
Döm om min förvåning när våra grannar ringde och berättade att våra kaniner nu sprang på deras gård.
När vi var på semester.
Hur hade de kunnat ta sig ut??!!
Hade du kommit och frågat om du fick köpa våra kaniner, då hade du fått dem riktigt riktigt billigt!!
Så även grannarna har denna sommar fått jaga kaniner.
Nu är båda kaninerna infångade. Igen.
Och kaniner och harar kan inte para sig.
Har jag fått lära mig.
Och nu har jag satt upp och grävt ner murarnät i utegården.
Så nu borde den ju vara säker...eller?
Håller det för kanintänder, tror du?
I annat fall är vi nog ute snart igen,
hela familjen
(Och kanske även grannarna?)
Och jagar kaniner.