Vi har blivit med får!

God kväll, kära Du!
 
Ja, det stämmer, 
numer bor här på vår lilla gård,
förutom oss själva, en skock höns och en katt
även tre fina får! 
 
För att få tillfälle att lära känna oss lite bättre, 
så bodde de sin första vecka här hemma,
i en av boxarna i stallet.
Nu har vi fått dem liiite tamare,
så igår var det dags för dem att få komma ut till hagen.
Fåren är av rasen Hälsingefår. 
Det är en utrotningshotad, gammal svensk lantras.
Som vi nu bidrar till att bevara!
De kommer att gå utomhus i hagen året runt.
Säger något om deras tjocka päls va?!
 
Elisabet, Madicken och Skrollan 
 
 
 
 
 
 
 

Vilken gåva!

Nepp. Nu bäddar jag ner mig.
Och laddar med varm dryck, filtar och 
satsar stenhårt på att försöka 
hålla mig på benen. 
Trots annalkande feber, huvudvärk, ont i
 hals och kropp.
Att jobba gick bra idag, tack vare Ipren.
Men först, innan jag släpper allt och påbörjar 
Operation kurering 
så ska jag visa dig!
 
 
Detta kort tog jag imorse. Då syntes bara ett hålslag i ett av äggen.
 
Men nu på eftermiddagen så hade en liten gul kyckling anlänt till denna värld!
Om det visar sig vara en tupp så är det Helge.
Men jag hoppas ju så klart på en Hedvig. 
 
 
 
Jag är så imponerad av naturen!
Höna som lägger sig på ägg. 
Och simmsallabimm!
-kycklingleverans exakt 21 dagar senare.
 
Nu ska jag ta å krya på mig!
Om våra tre (nya) får, 
får jag berätta en annan gång.
God natt!
 

"Det här är naturligt! "

 
 
Så det kan bli.
Jag hade ju bara tänkt mig en behändig liten 
Hönsflock på kanske 3 hönor och en tupp.
 
(För uppriktigt sagt så är det väl liiite märkligt 
med människor som liksom inte verkar få nog 
av höns? Håller man sig med TRETTIO hönor, 
så måste man väl va liiite störd?)
 
Men på något märkligt vis så
stod jag plötsligt här med 
Över trettio hönor. Och så åtta tuppar!
 
Vad ska man ha så många tuppar för? Undrar kanske du?
Ja, det är verkligen en mycket bra fråga!
För tupparna 
-äter massor
-Tar massor av plats
-Gal ständigt
-Gör hönsen kala på ryggen...
-Och värper väldigt få ägg.
 
Jag prenumererade på tidningen "Land" i våras.
Och i ett av numren fanns ett reportage om
en familj som försökte vara självförsörjande 
på vad den egna gården hade att erbjuda.
I tidningen fanns en bild av familjens barn,
glatt skuttandes runt i färgglada gummistövlar
på någon av gårdens stengärdesgårdar.
Och familjens mamma berättade att barnen minsann alltid var med under slakten av gårdens tuppar.
Liv och död. Det är helt naturligt! Barnen följer kycklingarna från att de kläcks ur äggen till dess att de slaktas och äts upp. 
Berättade den leende mamman för oss läsare.
 
Helt naturligt! Tänkt vilken gåva för barnen som får lära sig att korv inte växer upp på Ica, tänkte jag.
 
Nu kände jag mig redo för tuppslakten.
David blev förvånad när han såg mig komma stövlandes med en tupp, som knappt var hälften så stor som jag själv, bärandes under ena armen. Och med yxan i den andra handen. Och barnen löpandes efter...
 
När slakten var avklarad och det var beredningen kvar stod mina båda barn och gapade (skräckslagna) bredvid mig.
"Du kommer väl aldrig göra så här mot mig, mamma?", frågade den ena sonen oroligt.
(Men vad tror han?!! Att jag är en mördare som ger sig på mina egna barn??!)
"Å jag kommer aldrig glömma den här tuppen!", snyftade den andre sonen.
(Har jag traumatiserat mina barn nu?!)
"Det här är naturligt!", mumlade jag själv. 
Gång på gång. Som ett mantra. Som för att övertala, inte bara mina barn, utan lika mycket för mig själv...
 
Ja, jösses vilken kväll!
 
 
Nu, fyra tuppar senare, har jag inte bara skrämt slag på mina barn (som numera absolut säkert vet varifrån maträtten kyckling kommer ifrån!). Jag har även hållit i en "kvällskurs"
"Hur du slaktar och flår tupp", 
skulle kvällskursen kunnat heta, om jag hållit den genom medborgarskolan.
Det var bara en deltagare. 
Men vilken trevlig kväll!
Inte för de två tupparna. Men för mig! Man ska absolut ha sällskap när man slaktar tuppar.
 
Nej, jag tycker inte att det är roligt, det här med slakt. Men det är nödvändigt. 
Tar inte jag "bort" mina överflödiga tuppar, ja då slår de ihjäl varandra istället.
 
Och har jag nu bestämt mig för att äta kött,  ja då är det helst de djuren som levt ett bra liv som jag vill äta. Inte de stackare som aldrig fått leva.
De stackare som aldrig fått äta gräs. Som aldrig fått leta mask i jorden. Som aldrig fått gå fritt utomhus. De djuren som tvingas packa ihop sig med andra och sedan fraktas till ett slakthus... För de djuren anser jag aldrig fått leva, på riktigt.
 
 
Förresten, att helgrilla kyckling, direkt på grillen 
-det bör du testa! Marinera kycklingen först och sen får den ligga på grillen (under lock) tills den är genomstekt. Prova!