Tuppvalet #3

 
Nu är det över och Kycklingmamman kan äntligen tala ut om skräcken, oron och våndan.
"Varje gång det blev några rester över så blev jag livrädd,
jag viste ju att jag riskerade att bli attackerad om jag gick till hönsen med resterna... !"
"Jag vågade knappt släppa ut barnen på tomten längre!"
 
Vår svarta tupp var jag rädd för! När jag kom med rester till hönsen så kom han springades, rusandes fram mot mig! Samtidigt burrade han upp sig, flaxade med vingarna och försökte på alla sätt bita mig! Jag vågade inte ha hönsen ute, ifall den svarte galningen skulle ge sig på mig eller barnen! Vågade inte gå in i hönshuset heller, när han var där inne!
 
Så, om någon av mina grannar läser detta;
när jag vrålade
"GAAAAAH, PASSA DIG, ANNARS SLÅR JAG IHJÄL DIG!!!",
så var det alltså inte till David eller barnen som jag skrek!
 
Valet var inte svårt när det gällde om kAlle-tupp skulle få stanna eller ej. Han bor numera på sjunde våningen. Om det blir en sommar med mycket åska och regn, så är det säkert hans förtjänst!
 
Och i sista stund bestämde jag mig för att min favorit, Anton, skulle få flyga samma väg...
Blod är tjockare än vatten och Anton gav sig på min Emil en gång - det gör man INTE ostraffat!
 
Så tupparna som är kvar är alltså....
Agent 007
Alfons
Deras vackra gula ben spelade faktiskt en avgörande roll ;-)
 
Det har blivit en mycket mer harmonisk hönsflock! -Trevligt! :-D
 
 
 
 
 
 
 

Tuppvalet #2

 

Välkommen till finalen av tuppvalet

-vinna eller försvinna

 
Jag har lärt mig att aldrig lita på första intrycket.
Någon man tycker verkar jättetrevlig kan visa sig vara falsk...
Någon man inte alls gillar visar sig vara världens trevligaste.
 
Det gäller i högsta grad tupparna.
När den här killen gal låter det som "har den äran!"
-störande!
 
 
 
Den här hönan/ tuppen behåller jag! Oavsett vad det visar sig vara! -För han/hon är så fin....
 
Den här killen hade jag kunnat ta bort på en gång.
Men har visat sig vara väldigt omtänksam och duktig på att hitta mat!