Positivt. Tänk positivt!
Jag gillar av någon anledning inte februari.
Fast jag egentligen borde!
Det är min födelsedag snart.
Snön har kommit.
Vi gör härliga utflykter med barnen.
De älskar att det kommit snö!
De älskar att det går att åka skridskor på dammen här utanför.
Men.
Jag gillar inte februari ändå.
Synd.
Det är som en mörk filt över mig.
Som gör att allt känns mindre roligt.
Jag måste anstränga mig, påminna mig om allt bra som ju faktiskt finns runt mig just nu!
Jag tar foton för att liksom visa mig själv.
-Se här! Fint va!
-Och se, hönsen har ju börjat lägga ägg nu igen.
-Det blir bara ljusare och ljusare nu.
-Snart kanske det blir som vanligt igen, eller iallafall mer som vanligt?
-När det blir varmt och vår, då kan vi ses ute?
(Jag saknar framför allt att träffa min mormor. Som vi gjorde förrut)
Det är som filmen "Insidan ut".
En positiv röst i mitt huvud som försöker trösta och peppa.
Men så finns där den sorgsna rösten där:
Jo, men vattnet fryser. Trots att djuren har vatten på morgonen så saknar de flytande vatten bara några timmar senare.
Det är kallt, trots lager med kläder. Jag är orolig över tupparnas kammar och slör, som riskerar att få köldskador. Trots att jag hänger filtar framför deras dörr och har värmelampan tänd.
Det är tungt att dra pulka upp för en backe...
Om och om igen (fast underbart att se 3-åringen swisha nedför!)
Säger den sura nedstämda rösten då.
Snart. Snart. Snart är våren här.
Då blir det bättre.
Jag köper mig själv en födelsedagspresent.
En solgul tröja.
Jag slingar håret.
Det blev också solgult...
Jag längtar så till våren!!
Gillar du vinter?
