Man ska ju inte hjälpa dem!
Det är en sak att veta hur det ska vara.
En helt annan sak att faktiskt göra så.
Jag vet ju att man inte ska hjälpa kycklingar ut ur äggen.
Klarar de inte att ta sig ut själva
Så kommer de inte klara livet.
Men jag kan bara inte se hur kycklingen kämpar.
Timma efter timma.
Till sist tar jag ut ägget ur äggkläcknings-
maskinen.
Och så hjälper jag den ut.
Den är så trött.
Och ett dygn senare ser jag.
Den är sned. Den klarar inte att stå. Eller gå.
Gör kullerbytta. Ramlar. Rullar runt.
Skriker.
Något är fel.
Denna kyckling hade inte klarat sig.
Men jag har tagit den till livet.
Trots att den inte var rustad för det.
Nu får jag istället ta ansvar för att avsluta det.
Alltid lika jobbigt.
Går ut för att se på de friska kycklingarna.
De som var redo för livet.
Du vet, som att få kraft.
På vägen till hönshuset
möts jag av detta.
Madicken och Skrållan har tagit sig ur hagen.
Jag får försöka att locka in dem.
Istället lyckas jag släppa ut de andra fåren...
Men efter en stund är alla får på rätt sida om staketet.
*pust*
Nu till kycklingarna.
Ja, men visst.
Det är ju så här kycklingar ska vara.
Jag går in och hämtar den krumme och sneda lille kycklingen som inte kan sträcka på huvudet.
Det går fort.
Sedan har den somnat för alltid.
Jag har egentligen inte ork för sånt här.
Jag går in och vilar igen...
Tog Covid-testet idag.
Har bara lindriga symtom: trötthet främst. Lite huvudvärk. Lite ont i kroppen. Sånt man har ibland men som ändå gör att man orkar jobba (och jaga in får i hagen och ta bort kycklingar och sånt).
Om det är som vanligt i världen.
Men det är det ju inte.
Inne i äggkläckaren ligger fortfarande några okläckta ägg kvar.
Ur ett av dem sticker en liten kycklingfot ut.
Kycklingen som finns därinne, lever.
Men den verkar för svag för att ta sig ut.
Eller?
