När Missan försvann
Jag känner inga förpliktelser när det gäller dig.
Ja, du får ursäkta! Men så är det.
Det är tid och lust som avgör när jag väljer att kika in här och skriva.
Det är därför det ibland blir tyst.
Tänk om det var så med andra saker i livet...
"Nej, du förstår jag kommer inte till jobbet idag. Jag har nämligen ingen lust. Får se om jag kikar in imorgon"
Eller
"Nej, barn. Någon mat blir det inte. Mamma har fått lite roligare saker för sig."
Men nu är jag här! - Hej på dig!
I veckan som gick var jag själv.
Barnen och maken var på semester.
För eftersom jag inte följde impulsen att följa med dem
så jobbade jag.
Precis som överenskommet med min arbetsgivare.
Som tur var hade jag ju sällskap av djuren.
Katten Missan börjar komma till åren. Så hon valde att främst ligga och mysa i soffan.
Ibland går hon ut. Tar sig en sork eller två.
Tyvärr har det dykt upp en svart stor hankatt den senaste tiden.
Han fräser åt Missan så snart hon syns till. Missan har kommit hem med sår och ibland varit riktigt tilltufsad.
Stackars gamla lilla Missan.
I onsdags kväll så var vi ute en sväng på gården, jag och Missan.
När jag gick in ville Missan vara kvar ute.
På morgonen, när jag ropade efter henne, så kom hon inte.
Jag gick runt och letade.
På trädgården fann jag en hög med Missans hår.
Inte en sån där hög med hår som tappats när katten fäller mycket utan MYCKET hår.
Som jag letat sedan dess! Överallt. I alla uthus, under alla buskar och möbler.
Men Missan är borta.
Så denna vecka fick ett sorgligt avslut.
Jag var faktiskt riktigt låg på torsdagen.
Vår Missan, som vi haft sen vi flyttade hit.
12 år.
Men på fredagen.
Då kom de hem igen.
Barnen och David.
Vilken lycka!
