Kom alla små kycklingar!
God morgon!
Igår var den färdig! -Hönsgården!
Äntligen skulle mina små hönor och tuppar kunna få gå hur de ville -ute eller inne, vilket DE ville. Så öppnade jag deras lilla dörr och... inget hände.
Timmarna gick, inte en enda liten fjäder syntes. Då gick jag in i hönshuset och hjälpte dem på traven. Jag puttade ut dem (försiktigt, förstås) en efter en. Hela dagen tillbringade de ute i sin nya hönsgård. 
Ville de aldrig gå in?
Bara för att kolla så "puttade" jag in några av dem genom hönsluckan -och då ruuusade de fram till sin matskål (den hade stått inomhus hela tiden), de va jääättehungriga och överlyckliga över att deras hönshus stod kvar! Och när alla så var inne, så ville de inte gå ut igen...
De verkar tänka lite som små barn tänker: det som inte syns, finns inte längre!
Mina små (för jag inser att de inte är så stora trots allt) hönor och tuppar är födda i en kläckningsmaskin. Deras "mamma" har varit en gul/svart elektriskt plastpall (sk. värmetak). De lär av varandra, men någon vidare förebild (ja, förutom mig då!) har de inte. Är det inte lite sorgligt! Kanske inte så konstigt att de fortfarande väljer att sova tätt tillsammans i en kartong, istället för på sittpinnarna (som höns och tuppar gör). Om de haft en mamma (en riktig hönsmamma) så är det först NU, vid 8-9 veckors ålder -tidigast- som de skulle fått klara sig själva. Då skulle hon lärt dem allt hon kunnat. Vad som går att äta, vad man ska akta sig för och hur man ska vara när man är en tupp eller höna.
Nu är det söndag. Luckan ut till hönsgården har stått öppen i snart 2 timmar. Än syns inga höns till ute. Antingen gillar de inte att vara ute. Eller så vet de inte hur man tar sig ut. Bäst jag går och puttar ut dem...
Föds det några kycklingar här på gården till våren, så ska de få gå med sin (riktiga) mamma, tills de är fullärda! Mycket är jag, men någon riktig kycklingmamma är jag inte...
Ha det bäst!
//"Kycklingmamman"
