Tysta barn
God söndag, min kära vän!
Oj, oj, oj -sådan tragedi!
När barnen och jag kom ut till hönshuset idag så var alla kycklingar ur B-kullen
spårlöst försvunna!
Astrid (hönsmamman) vankade av och an och kallade på dem, både ute och inne.
Vi satte igång att göra detsamma.
Men icke. Kycklingarna var borta.
Ett sådant hemskt öde.
Jag såg framför mig hur en hök, räv eller kanske en blodtörstig hund
kommit rusande mot den lilla syskonskaran
och utan att blinka hade slukat dem alla sex, i ett enda nafs.
Ja, så hade det ju naturligtvis gått till!
...trodde jag.
Nej, då.
De hade hittat ett lysande gömställe. Under lastpallen inne i hönshuset. När jag lyfte på den så kom de utpipande allihop.
Hur hade de kunnat hålla sig så tysta därunder, de som alltid piper?!
Det skulle vara intressant om mamma-Anna (d.v.s. jag idag) fått träffa
Anna-innan-barn (d.v.s. jag för 5 år sedan).
Då skulle Anna-innan-barn förklarat för mamma-Anna att det är jätteviktigt att vara konsekvent mot barn.
Man låter inte barn äta något mellan måltiderna, till exempel.
Oavsett om barnen skriker.
För gör de det så sätter man bara på sig hörlurar, med vacker musik inuti!
Så slipper man höra på skrik och gnäll.
Då skulle antagligen mamma-Anna le tillmötesgående. Och svara att "visst ska man det".
Men när Anna-innan-barn tittade bort,
så skulle mamma-Anna ändå sticka till sina skrikande barn
en kall korv.
Morgon, middag eller kväll - före eller efter lunch
- faktum är att en korv tystar barnen bättre än hörlurar!
Men det lär sig ju Anna-innan-barn förr eller senare! ;-)
Hoppas du får en fin söndag!
Det har jag. Myser med en korvätande son just nu. :-D
//Anna
