En mammas plikt?
God förmiddag, tillönskar jag dig, min kära läsare ;-)
Fram till början av mars i år var jag bara en (nästan) helt vanlig småbarnsmamma. Men så en fredag fick (eller köpte, rättare sagt) jag en kartong med tio små underbara dunbollar, kycklingar.
Jag tog dem till mitt hem. Bäddade åt dem i lekrummet. Matade dem. Namngav dem. Beundrade dem. Började blogga om dem. Jag blev "Kycklingmamman". Och som mamma har jag, så gott jag kunnat, försökt uppfostra dem, städat efter dem, visat dem "världen" och sett dem växa upp från små hjälplösa bollar till stora, vackra, fjäderprydda höns och tuppar.
Mitt mål har hela tiden varit att se mina små dunprydda vänner lyckliga. (Här är det meningen att du ska fälla en tår över min hedervärda insats...!) Skulle livet inte bli långt, så ska det åtminstonne varit gott! Därför har jag och Emil, så ofta vi kunnat, skämt bort dem med majs och havregryn.
Nu inser jag, som den ansvarsfulla kycklingmoder jag är, att det är dags för mig att finna bra, ansvarsfulla och snygga hustrur åt mina pojkar! (-nej, inte åt Emil och Olle, åt dem kommer det aldrig finnas någon som är god nog). Så har du några vackra, omtänksamma hönor, med båda fötterna på jorden, som du tror skulle vara goda nog åt mina fina, starka ungtuppar? Hör av dig med din ansökan -kanske är det just dina höns som har turen att få tillhöra en av mina tuppars harem.
(Jag vill bara klargöra att jag inte är för harem när det gäller andra individer än just höns! -Ja, så ingen missförstår och tar illa upp!)
Ha det bäst
//Kycklingmamman
